Låt mig börja med att säga att den konsekventa liberalismen är den enda som är värd att diskutera (hör noga på, stats-''libertarianer''), då minsta undantag mot den leder en in på en gradskala av godtycklighet som kan gå precis hur långt som helst så länge inte ideologin konsekvent strider mot liberalismen. Liberalismens ägandeprincip utgår ifrån finders keeper principen med tillägget att man ska ''bruka'' ens egendom – man förutsätter att det är ok att permanent ta över oägd mark för att man brukar den och hindra folk från att bruka saker när man själv inte gör det, vilket kan ses som förtryckande. Enligt liberalismens egendomsprincip skulle en person kunna markera ett större landskap med pinnar och kalla det sitt eget (då han genom denna handling har brukat det? Denna frågeställning tar jag upp lite längre fram) och till och med lämna området medan folk som senare finner sig beroende för sina liv till det inom egendomen (t.ex. mat och vatten) skulle vara otillåtna att göra det de behöver såvidare inte pinne-markeraren går med på det. Det man roffar åt sig påverkar orättfärdigat den andres fysiska levnadsmiljö och det går inte att komma förbi:
Men förutsatt att man håller med finders keeper principen finns obesvarade frågor på brukandets upprättande av den permanentiserande privategendomen: Vad måste man göra med ett objekt för att det ska bli ens egen/var går gränsen för att ’’bruka’’? Med vilken frekvens måste man bruka något? Och hur mycket får man äga utanför det man rent fysiskt brukat (jag tänker på folk som har upprättat landskap som sin egendom utan att någons ens ha brukat varje punkt i den)? Vi säger att en person brukar en pinne genom att stoppa ner den i marken och sedan lämna den, är han fortfarande ägare av objektet och har rätt att försvara det utifall någon skulle röra på pinnen? Finns det några konsekventa kriterier för var ägandet börjar när man har brukat något? Svaret på den sista frågan är nej; Vilken ändring av materia man måste åstakomma för att något ska gillas som slutproduktion är godtyckligt definierat. Skulle du komma på något sätt att skapa ny materia skulle det vara korrekt att du ’’skapar’’ något med ditt arbete, annars handlar det om modifering av materia som efter godtyckliga avgränsningar gills som en ny produkt. Och eftersom ingen materia blir helt oförändrad av beröring, behöver det inte stämma att beröring ej skulle gillas som brukande , om ens syn på skapande är en godtyckligt avgränsad modifiering av materia som det oftast verkar vara.
Accepterar man trots dessa problem den permanentiserande privata egendommen som (från en början) upprättas genom fysiskt brukande, så är det märkligt att konsekventa liberaler ställer sig emot våra dagars demokratiska nationalstater vilka fungerar under precis samma permanentiserande och brukande principer: De som aktivt väljer att vara under de demokratiska/kollektivt ägdas mark och har möjlighet att lämna området måste spela på ägarnas regler: Staten själ inte från er, ni låter er aktivt spelas på, enligt eran egen logik, ägarnas rättmätiga befogenheter. Precis som att allt som existerar inom ens egendom inte behöver tillhöra en själv. Egendomen man har i staten har man för att ägarna gemensamt beslutat om att man ska få ha det. Statsmän skulle självklart inte uttrycka det som ''vi äger Sverige'' utan något i stil med ''Sverige tillhör folket'', och det är just ''folket'' som äger landet, politikerna i sina positioner finns bara där för att folket aktivt väljer att dessa ska styra landet. För man argumentet att det inte är rättvist för att nationalstater från börja har etablerats genom våld (de som har det, alltså) bör man för att vara konsekvent ha samma invändning mot privategendom: Går man tillräckligt långt tillbaka historien lär nog alla finna att man har ackumulerat kapital eller handlat egendom vars ägande upprättats genom våld. Det som tjuvar har stulit förr är fortfarande stulet material även om det genom har fått nya ägare, eller blir det helt plötsligt rätt att äga stöldgods för att det inte längre är i tjuvens beslag? Är det rätt att äga en tavla för att en bekant har stulit den? Nej du, äger ''oskylida'' individer stöldgods är de inte oskyldiga. Visserligen kan man ofta argumentera att den som från en början fick material bestulet inte existerar längre vilket gör stölden irrelevant då det inte finns någon att lämna tillbaka det till, men om fallet skulle vara så kan man undra varför detta inte skulle gälla för nationalstatens ägande.
Något konkret och som tar bort de godtyckliga gränsdragningarna och förtryckande aspekterna hos ägandets karaktär skulle kunna vara att individen äger det som för stunden fysiskt brukas/berörs, och stunden de inte gör det slutar detta att tillhöra denna. Varför skulle man ens arbeta i ett sådanthär system om man bara kan ta vad än inte folk fysiskt berör? Det viktigaste att tänka på här är att inte stirra sig förblindad på tanken om ekonomiska incitament. ’’Incitament’’ är en (av psykologidata-förnekande ''vetenskapen'' nationalekonomi) förvrängd version av konceptet ’’anledning’’ som endast tar hänsyn till ett mycket snävt spektrum av anledningar. Vulgärversionen av begreppets innebörd tar endast hänsyn till incitament i form av ’’vinstmaximering’’ (implicit maximal resursvinning) för individen och i den något mindre vulgära versionen utgår ifrån att det finns andra typer av anledningar till handling men att ’’vinstmaximeringen’’ är det huvudsakliga man bör utgå ifrån i analyser av männskligt beteende. Dessa ’’vinstmaximerande’’ ’’incitament’’ brukar oftast vara av statusrelaterad natur och det som folk använder sina löner på bortom livsuppehållande medel brukar just vara statusprylar – Sedan kan man försöka efterkonstruera och intala sig själv till att anledningen till det ickelivsuppbehållande arbetet för att senare kunna konsumera är ’’jag råkar tycka att pryl x ser snyggt ut’’. Anledningarna till att vilja få >status< och >socialt erkännande< skulle inte försvinna, men kulturen kan ändra >vad< som ger detta. Inom ett ägandesystem där man >måste< öppna upp för samarbete för att >få sin överlevnad säkerhetställd< då andra kan ’’sno’’ ’’ens’’ ’’produktion’’ (vilket i sig självt borde gillas som en stark anledning för samarbete)* är det väldigt troligt att det som skulle konstrueras till att ge status skulle vara just att samarbeta samt att stigmatisering skulle grundas på vägran att samarbeta/bete sig själviskt, och att status baserat på materiellt ägande inte skulle vara det huvudsakliga då uppsamlande av materiellt ägande inte skulle vara möjligt. Som positiv sidoeffekt kan detta smitta av sig till att forma en kultur av omhändertagande av även svaga individer som inte utgör ett hot mot det egna temporära ägandet (handikappade personer, t.ex). Se bara på hur de nordiska länderna har högst skatter i världen och ändå ger dem mest till välgörenhet: Det har kulturellt skapas en självklarhet och förpliktelse att hjälpa andra, vilket går tvärs emot föreställningen om en inom empatiområdet statisk individ som skulle ge mer till välgörenhet om minskad skattning bara gav över mer resurser (läs: minskade incitament för välgörenhet). Även den starkare partens ’’produktion’’ tillåts ’’tas’’ av den svagare så det handlar knappast om exploatering av den starke från den svage, såvidare inte folk agerar utanför reglerna, vilket den starkare parten har mer möjlighet att göra, men det gäller tyvärr inom alla regelsystem.
Att leva ''every man for himself'' kommer av rättmätiga själ vara problematiskt, men insisterar man på att göra det får man allt se till att hålla sig undan andra människor istället för att helt enkelt proklamera saker man inte använder som sina egna. Vissa kanske kallar det bristande frihet, jag menar att det endast skulle innebära en bristande frihet till att förtrycka andra.
I och med ägandet av vad man fysiskt berör kommer man undan den egentliga ideologiska problematiken med att alla automatiskt äger allt jämt; Det kan uppstå olösliga konflikter om vem av ''alltägarna'' som ska använda något för tillfället och således innehåller ideologin ett tomt hål (i brist på ett bättre ord), vilket således gör den ohållbar. Inom det system jag förespråkar är istället lösningen på denna konflikt given; Det är omöjligt att befinna sig på exakt samma plats. Visserligen kan man kalla principen att man äger just den fysiska miljön man fysiskt berör för förtryckande, men det blir det minst värsta människolivsbejakande (*Som sätter värde på människoliv även om vår blotta existens de facto kan vara förtryckande mot andra varelser; T.ex. skulle det vara mindre förtryckande mot alla mikroskopiska organismer vi har ihjäl om vi alla begick självmord.) alternativet som skyddar människor från andras förtryck då den är befriad från obesvarade ideologiska frågor.
Så vad är den filosofiska grunden till detta? Försy borde jag nämna att den filosofiska grunden om brukande/arbetets skapande är direkt felaktig på basis av att man, som tidigare sagt, inte egentligen skapar något med arbete. Men *om* man verkligen *skulle* skapa något genom arbete så kan man likväl ställa frågan ’’vad finns det för filosofisk grund för att det som inte existerade före man skapar det tillhör en’’? och likväl kalla den redovisade filosofiska grunden för orimlig/ingen filosofisk grund överhuvudtaget. Jag kan skita ut att den filosofiska grunden bottnar i människors rätt till deras direkta fysiska levnadsmiljö, men naturligtvis ’’är det orimligt och saknar filosofisk grund’’, då man smakmässigt kan exkludera vilken idé, idégrund och idégrund till idégund som helst från att gillas som en ’’filosofisk grund’’. Min ideologi är precis lika godtycklig som alla andra, men den är iaf inte oklart definierad och öppnar således inte på ett ideologiskt plan upp för olösliga konflikter.
Jag måste avslutningsvis kritisera mutualistisk ägande som utgår ifrån kontinuerligt brukande, då det även där bara en tidsfråga innan oklart avgränsade områden som med en oklar frekvens benämns brukas enligt en oklar definition blir arvgods genom att man låter sina barn ta över brukandet, samt att området expanderas (då folks ’’brukarområde’’ >alltid< verkar överstiga det område folk >faktiskt< använder eller ens har använt rent fysiskt) på ett sätt som hindrar folks ägandemöjligheter ytterligare. Kvar kommer vi bli med dels arvstagande storägare, och de som inte har tillgång till någon mark alls (för att använda ’’incitamentslogik’’: varför skulle dessa individer bli inbjudna till att dela på godtyckligt avgränsad kooperativt ägd mark när folk behåller ’’frukten av deras arbete’’ endå, och att de gamla brukarna inte skulle gynnas av att en ny brukare kom in?). Skillnaden mellan resultaten av liberalistiska ägandeprinciper blir att storägarna är kooperativ snarare än enskilda kapitalister. Om man dock kombinerar mutalistiskt ägande med Lockes gamla princip om att det iaf ska finnas mark till alla så att de kan överleva är mutalistiskt ägande mindre inhumant, men det kommer endå uppstå grova hierarkiska skillnader mellan ’’restlandsägarna’’ och de som har haft turen att kunna ha de facto ärvt mycket mer av den oklart avgränsade mark de ’’brukar’’. ’’Jämlikhetsanden’’ är söndertjatad till döds nu men den illustrerar tydligt vilka negativa effekter denna typ av ojämlikhet innebär.
Sådär ja, nu har jag konstruerat ett typ av moraliskt system mindre förtryckande än liberalismen, men förespråkar jag det som politisk praktik? Nej, jag påstår mig inte vara ideologiskt konsekvent eller fullständigt rättvis. Det kvittar om vi har snygga teorier, om vi kan argumentera bäst att vi har moraliskt rätt med dem, verkligheten slutar inte existera för det och man måste förhålla sig till den. Även om målen/det reella resultatet helgar inte automatiskt helgar medlen/ideologierna, kan man varken ignorera utfallen eller vilka möjligheter ens medel/ideologier har att realiseras till att börja med. Allt förespråkade av politiska praktiker där det blir fritt fram att äga kärnvapen avfärdas liksom per automatik från min sida, och talade vi om realpolitik med faktiska konsekvenser skulle det för närvarande snarare handla om att kanske bli kommunalt aktiv, få någon bekant att rösta på ett större parti man gillar, och liknande spännande saker. Men i vilket fall som helst kanske du ska ställa dig frågandes nästa gång en liberal talar om att vara ''för frihet och mot förtryck''.
